Intervju.

2017-06-17 15:00
  • Bild: Petr David Josek/AP/TT
  • Yanis Varoufakis är en av de drivande  krafterna bakom den europeiska demokrati-rörelsen DiEM25 som vill demokratisera EU. Bild: Alessandra Tarantino/AP/TT
    Yanis Varoufakis är en av de drivande krafterna bakom den europeiska demokrati-rörelsen DiEM25 som vill demokratisera EU.
  • Brexit hade inget med EU att göra, menar Yanis Varoufakis. Det var ett uppror mot etablissemanget. Bild: Thanassis Stavrakis/AP/TT
    Brexit hade inget med EU att göra, menar Yanis Varoufakis. Det var ett uppror mot etablissemanget.
  • ”Jag tillägnar hela mitt liv, all min energi, och alla mina aktiviteter nu åt vad vi kallar DiEM25.” Bild: Virginia Mayo/AP/TT
    ”Jag tillägnar hela mitt liv, all min energi, och alla mina aktiviteter nu åt vad vi kallar DiEM25.”

Yanis Varoufakis: ”Etablissemanget och nationalisterna gynnar varandra”

Den sittande maktens rena egenintresse

Finns det någon i nuläget som tjänar, materiellt på arrangemanget? Vad är det som håller det uppe? Ideologi? Eller bara tröghet?

– Ideologi spelar en roll, men huvudsakligen intressen. När bubblan sprack 2008, 2009, 2010, var det betryggande, från etablissemangets synvinkel, att krisens kostnader skulle läggas på axlarna hos Europas svagaste. Det var det som var Greklands krispaket. Det var vad den irländska räddningsaktionen var, den portugisiska och den spanska, samt de åtstramningar som kom på köpet. Det var den sittande maktens rena, nakna egenintresse. 

– Och eftersom de inte tänkt genom detta – eller för att de hade panik när de hänföll åt denna cyniska och massiva omfördelning – insåg de inte vad som skulle hända, vilket var att åtstramningsoffensiven och de giftiga räddningspaketen skapade en deflatorisk miljö, som i sin tur hade andra oavsedda effekter. Sedan försökte de hantera de effekterna. Som brandmän som inte riktar slangarna mot hjärtat av branden utan istället siktar på flammorna, krisen omvandlades helt enkelt till något annat. De attackerade aldrig det systemiska. Det ligger en kombination av intressen, panik, brist på systematik och koordination, och i slutändan en otrolig okänslighet i sättet de ville skylla krisen på dess offer. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Under din korta tid som finansminister i Grekland satt du på möten med människor som ekonomiprofessorer normalt inte umgås med. Vad har den erfarenheten lärt dig om de högsta nivåerna i det finansiella etablissemanget?

– Många, många, många saker. Men för korthetens skull, låt mig peka på två lektioner. Den första har att göra med vad Hannah Arendt en gång lärde oss om ondskans banalitet. Hur banala dessa människor kan vara, särskilt teknokraterna, särskilt de som fjäskar för de mäktiga – sådana som Wolfgang Schäuble. Det andra är att det finns väldigt lite plats för sunda ekonomiska argument. Jag brukar referera till vad jag kallar för den svenska nationalsången-upplevelsen. Jag försökte lägga fram rimliga ekonomiska argument om vad som skulle hända. Sedan såg jag på deras ansikten och tänkte, ”Herregud, oavsett om jag sa det jag sa eller sjöng den svenska nationalsången, så skulle det orsaka exakt samma reaktion, samma oberörda uttryck.”

– Jag hade en diskussion med Christine Lagarde som var särskilt insiktsgivande. Det var vårt första möte efter en lång diskussion om Greklands kris. Efter att jag hade förklarat för henne vad jag tyckte borde göras – vad problemet var och vad som hade varit misstag – hon var väldigt öppen för min linje. Men mot slutet, när det bara var vi två, sa hon ”Yanis, så klart har du rätt. Det här programmet kan inte fungera”. Hon refererade till överskottsmålet och det reformprogram IMF och resten av långivarna tryckte på oss. Hon sa inte att det skulle vara svårt för det att fungera, hon sa att det inte kan fungera. Sedan la hon hastigt till, ”Men du måste förstå, vi har satsat så mycket politiskt kapital i det här programmet att vi inte kan backa, och er trovärdighet hänger på att du accepterar det. 

– Jag tycker att det berättar ganska mycket, eller hur? 

Vissa säger att Internationella valutafonden (IMF) har varit något mer resonabel och mer mänsklig, än exempelvis Frankfurt eller Bryssel, medan andra inte håller med om det. Vad är din syn på IMF:s roll?

– IMF kan sin aritmetik bättre än européerna, det råder det inga tvivel om. IMF:s tjänstemän är åtminstone rimliga. De har gjort gigantiska misstag förr i att förutse hur deras nedskärningar ska slå, men nu har de åtminstone lärt sin läxa. De har beslutat att Grekland behöver skuldlättnad och finansiella mål som är överkomliga, inte som de Berlin, Frankfurt och Bryssel kräver. Samtidigt är IMF kalla i sin beslutsamhet att skära ner på fattiga. De tror att vi kan utradera miljoner av småföretag och människor som inte kan betala sina lån. Överge dem bara. Det kommer förstås förvandla Grekland till en öken. Sedan måste du förstås skära ner skulden, för du kan inte betala den. På så vis har IMF rätt i sin matematik baserat på ett antisocialt, hyperåtstramnings- reformpaket. 

– Som kontrast har vi Tyskland, som gärna är lite mjukare mot de fattiga, så länge skuldlättnad inte diskuteras, för att Merkel helt enkelt inte vill gå in i det federala parlamentet och erkänna att hon ljög när hon lovade att Grekland skulle betala sina skulder till fullo med ränta. 

– Det grekiska samhället är nu det oförutsedda offret i dragkampen mellan en hyfsat räknekunnig skurk – då menar jag IMF – och en kronisk uppskjutare som helt enkelt inte vill diskutera skulden, och det är Tyskland.

Andrew Mellons arv av att likvidera, likvidera, likvidera lever på.

(Andrew Mellon var president Hoovers finansminister, som på 30-talet ville driva det ruttna ur systemet genom att ”likvidera” arbetskraft, aktiekapital, bönder och fast egendom. reds. anm.).

– Det är ganska fascinerande att se den andan i praktiken. De ville på samma gång införa en garanterad minimuminkomst, ett basbidrag för de fattiga, samtidigt som de ville ta bort allt skydd för löntagare och de småföretagare som anställer dem. Det är exakt det som är likvidera, likvidera, likvidera-andan, och sedan ge dem trehundra euro så de kan köpa lite bröd från handlarna.

Den nyliberala eran, med alla sina brister, hade en enhetlighet och en inre samstämmighet. Sedan 2008 lever vi i en värld utan någon koherens alls. Vi har inget som liknar en tillväxtregim eller något sådant. Det visade sig var en instabil bluff och inget annat sammanhängande system har tagit dess plats. Hur läser du av den samtida politiken?

– Det förbluffande är att dessa människor inte ens är nyliberaler längre. Där satt jag, finansministern för en regering med ett parti vars namn betyder den radikala vänsterns koalition, och vad bad jag om? Jag bad om den typen av skuldavtal som Wall Street gör varje dag.

Det är ganska likt vad USA gjorde med Bradyplanen och Latinamerikas skulder?

– Det var till och med mindre radikalt än så, det som jag föreslog. Istället för att ha ett stort överskott – vilket innebär stora åtstramningar – ville jag ha ett mindre överskott. Det var nivån på radikaliteten i vad jag föreslog. En bank som går dåligt, med dåliga lån, för dem är det standardlösningen i nyliberala kretsar. En utvecklingsbank, och att använda offentliga tillgångar som säkerhet för lån för att kunna investera. Lite reformer för att minska monopol inom detaljhandeln. Sådana saker. Och skattesänkningar. Jag ville sänka bolagsskatterna. Jag ville sänka momsen. Jag ville sänka inkomstskatten. Varför? För att vi hade en trasig ekonomi med höga skattar och folk var antingen inte kapabla eller inte villiga att betala dem.

– Ser man det så, så var det ett Reaganistiskt argument jag la fram. Det krävdes en vänsterfinansminister för att kräva Reaganistisk politik. Så stor var krisen. Och det var långivarna på andra sidan, med IMF och Centralbanken som sa ”Nej, ni måste höja skatterna.”

– Vi lever inte i en nyliberal era längre. Det vi har nu är en straffande nyliberalism, vilket är något annat än ekonomisk nyliberalism. Där används makten mot dem som har andra idéer.

– Det var tydligt för mig att deras värsta mardröm var ett avtal med mig som innebar ömsesidiga fördelar. Jag hade en förkrossande känsla att jag förhandlade med långivare som inte ville ha tillbaka sina pengar.  

De ville plocka politiska poänger på att trycka ned Grekland i smutsen.

– Absolut. Det som spelade roll var vilken signal som skickades till Spanien och Portugal, att om de vågade välja sådant pack som oss, så skulle de krossas. Varje överenskommelse med oss, särskilt med mig, hade skickat fel signaler till folken i Spanien och Portugal, bara genom att vara ett avtal med ett parti som gått till val på att ta tillbaka det demokratiska mandatet, motsätta sig långivarna och lägga fram en annan strategi. 

– Det är exakt som på 20- och 30-talet. Det fanns ett irrationellt överflöd, som var baserat på en bristfällig penningpolitisk design, som skapade finansialiseringen. Finansialiseringen smulade sönder Wall Street 1929 och 2008. Efter det försökte ett aningslöst etablissemang införa åtstramningar, i första hand genom att lägga krisens kostnader på de svaga och sedan göra allt i sin makt för att behålla makten, oavsett hur idiotiskt det var, politiskt eller ekonomiskt.

Läs vidare på nästa sida: Vi har sett det förut

Yanis Varoufakis

Yrke: Nationalekonom.

Aktuell: En av de drivande krafterna bakom den europeiska demokratirörelsen DiEM25, som vill demokratisera EU, bygga allianser på europeisk nivå och stabilisera den europeiska ekonomin. DIEM25 meddelade i slutet av maj att de avser att starta Europas första transnationella politiska parti  inför EU-parlamentsvalet 2019.

Läs mer på diem25.org.

Ålder: 56.

Bakgrund: Var finansminister i Grekland för Syriza, mellan januari, 2015 och september, 2015, då han avgick. Ledde förhandlingarna med trojkan om Greklands nödlån. 

Senaste bok: ”Adults in the room: My battle with Europe’s deep establishment” (2017), .