Intervju.

2017-06-19 11:00
Naomi Klein, vars nya bok kommer ut på svenska i höst, vill inte vara en galjonsfigur utan ser sig som en röst bland många andra.  Bild: Kourosh Keshiri
Naomi Klein, vars nya bok kommer ut på svenska i höst, vill inte vara en galjonsfigur utan ser sig som en röst bland många andra. 

Naomi Klein: ”Det är som att Trump skjuter laserstrålar”

Presenterar manifest

Den del hon hoppas kommer att väcka störst genklang hos sin publik är Leap-manifestet – ”ett integrerat kliv framåt vad gäller klimat­arbete, etnisk rättvisa, anständiga jobb”. Hon har grundat Leap tillsammans med sin man, dokumentärfilmaren Avi Lewis, i samverkan med olika aktivistgrupper – ”ledare för fackförbund och fackföreningar, för större miljögrupper, ikoniska ledare för ursprungsfolksrörelsen och feministrörelsen, viktiga organisatörer och teoretiker som fokuserar på migranters rättigheter, öppen teknologi, maträttvisa, bostäder, tro med mera” från hela Kanada och omvärlden. Idéerna är en förlängning av temat i hennes förra bok, ”Det här förändrar allt”, vilken hävdade att en ny progressiv politik måste byggas kring en radikal och hållbar grön teknologi­revolution, och ett fullständigt avståndstagande från fossila bränslen.

Det proaktiva budskapet är minst lika viktigt som hennes dekonstruktion av Donald Trump, hoppas hon.

– När jag skrev ”Chockdoktrinen” trodde jag verkligen att det skulle räcka att bara visa hur kriser utnyttjas för att motverka det. Sedan inträffade kraschen och jag såg de sociala rörelserna fylla torgen i Portugal, Italien och Spanien – jag bodde där i flera månader – och alla ropade: ”Vi tänker inte betala för er kris”. Jag avslutade ”Det här förändrar allt” med en intervju jag gjort med Alexis Tsipras, innan han valdes i Grekland, där han sa till mig att ”Just nu räcker det att säga nej”.

Naomi Klein höll verkligen inte med, för ”Nej är aldrig nog.” ­Ilska och förkastande av status quo räcker inte om människor ska stå ut.

– Nyliberalismens triumf är tanken att alternativet alltid är ännu värre. För att kullkasta det måste det finnas en djärvhet och ett återtagande av den utopiska fantasin. Om vi inte kan göra det, då tror jag verkligen inte att vi har någon chans mot de här gubbarna.

Risk att vi blir passiva

Naomi Klein avslutar sin nya bok med att diskutera spontana motståndsrörelser – Black Lives Matter, olika gröna och lokala grupper – och argumenterar för att de ska gå samman.

– För att kunna stå emot det som händer måste vi komma ut ur våra fållor. Miljöaktivister i ett hörn, feminister i ett hörn och etnisk rättvisa i ett annat. Vi har inte tillräckligt många utrymmen där vi kan samlas.

När hon talar om det här hoppet hänvisar Naomi Klein till exemplet med mammans stroke och hur denna förkrossande händelse formade hennes förståelse för att hantera kriser. Hon nämner det som ett exempel på att plötslig motgång framkallar styrka och hopp såväl som rädsla.

– I ett chocktillstånd, när vår förståelse av världen skakas om ordentligt, kan många av oss bli barnsliga och passiva och i alltför stor utsträckning lita på människor som är alltför villiga att utnyttja den tilliten. Men jag vet också, utifrån hur min egen familj hanterade en chockerande upplevelse, att reaktionen kan vara den motsatta. En kris kan få oss att utvecklas och växa upp och lägga all möjlig annan skit åt sidan – snabbt.

– Min mammas stroke är något som verkligen formade mig. Och jag tror att på grund av den har det blivit möjligt för mig att se andra uttryck av det. När jag började skriva om kriser i ”Chockdoktrinen” var det med en känsla att traumatiska händelser kan ta fram det bästa hos människor.

Medmänskligheten bekräftas

Vi talar en stund om hur terrorattackerna i ­Manchester och London återigen visar exempel på det. Hur de, till skillnad från de krafter som kanske överdrivit rädslan och utnyttjat krisen för att splittra oss, blev tillfällen att åter bekräfta en enorm medmänsklighet och kraft. En aspekt av det, säger jag, är att människor, i hjärtat, inte är gjorda för att vara rädda hela tiden, livet återupprättar sig.

– Grejen med chockdoktrinen är att om de försöker använda den för mycket så slutar den vara chockerande. Det historiska minnet har stor betydelse i de här situationerna – och Storbritannien har så klart blitzenandan i sitt dna: vi är ett folk som inte faller sönder när det blir kris.

En av de svårigheter som USA står inför, säger hon, är att landet inte har den sortens ­kollektiva minne. Historiska kamper som ­nationen varit tvungen att övervinna – Jim Crow och medborgerliga rättigheter, interneringen av japanska amerikaner under andra världskriget – har inte varit gemensamma ­narrativ och därmed varit svårare att enas kring.

”Nyliberalismens förtrollning”

Hon hoppas att en gemensam satsning på ­miljön kan vara ett sådant socialt bindemedel. Ur det perspektivet kan Donald Trumps avhopp från Parisavtalet vara ett startskott för samhällen att ta saken i egna händer. De städer och provinser som har lovat att stå fast vid principerna från Paris visar på centralmaktens begränsningar.

– Budskapet är att nyliberalerna kontrollerar en hel del, men de kontrollerar inte allt. De bestämmer inte hur vi får fram vår energi eller transporterar oss. En del i att bryta nyliberalismens förtrollning är att människor börjar leva ett alternativ till den och det är i städer och samhällen det händer. De institutioner som brukade vara de sociala rörelsernas ryggrad är i oordning och så försvagade att vi måste fixa det själva.

I detta avseende ser hon på sin Leap-idé som en öppen källkod.

– Om man gör aktivism till ett varumärke så konkurrerar man med liknande varumärken, som utför liknande arbete. Med Leap är det så att om du vill ha det så ta det, gör något coolt med det. Om du inte vill ha det, vem bryr sig?

Hur optimistisk är hon inför den möjlig­heten?

– Jag har bra dagar och dåliga dagar. Eller bra delar av dagar och dåliga delar av dagar. Det är onekligen skrämmande att, i läget när planeten befinner sig i en så allvarlig situation, den här personen som står för sådan extrem dumhet har stigit till makten. Men det innebär att det är än mer angeläget att hitta lösningar.

Hon skrattar.

– Duger det som hoppfullt budskap från mig, frågar hon.

 

Intervjun är först publicerad i The Guardian.