Intervju.

2017-06-19 11:00
Naomi Klein, vars nya bok kommer ut på svenska i höst, vill inte vara en galjonsfigur utan ser sig som en röst bland många andra.  Bild: Kourosh Keshiri
Naomi Klein, vars nya bok kommer ut på svenska i höst, vill inte vara en galjonsfigur utan ser sig som en röst bland många andra. 

Naomi Klein: ”Det är som att Trump skjuter laserstrålar”

Ryssland skymmer välfärden

Naomi Kleins bok om Donald Trump är prydd med citat från i stort sett alla framstående intellektuella ­vänsterkändisar man kan tänka sig. Noam Chomsky kallar den ”angelägen, läglig och nödvändig”. Yanis Varoufakis beskriver den som ”en manual för frigörelse genom det enda vapen vi har mot iscensatt misantropi: konstruktiv olydnad”. Michael Stipe i sin tur frågar sig: ”Vem skulle bättre än Naomi Klein kunna göra den här galenskapen begriplig och hjälpa oss att hitta en utväg?”.

Ser hon en fara i att hon predikar för de ­redan frälsta och ytterligare befäster vår polariserade politik?

Hon hoppas naturligtvis att så inte är fallet och pekar på de delar i boken där hon kritiserar Hillary Clinton, Barack Obama och (till och med) Bernie Sanders för att de inte lyckats knyta an tillräckligt effektivt med de amerikaner som hamnat på efterkälken. Hennes främsta farhåga är att medan den liberala vänstern vrider sina händer över hur det amerikanska valet förlorades och dras in i ryska konspirationsteorier, riktas inte tillräckligt mycket uppmärksamhet mot den konspiration som pågår framför ögonen på dem: kleptokratins faror och de brutna löftena till arbetarklassen.

– Jag säger inte att Ryssland inte är viktigt, men Donald Trumps bas är väldigt bra på att värja sig mot det. ”De liberala medierna är ute efter ­honom”, ”det är fejknyheter” och allt det där.

Medan vi alla klickar och fixerar blickarna på den oupphörliga Trumpshowen – när han skakar hand med Emmanuel Macron, när han håller Theresa May i handen – genomdriver han, menar hon, politik som systematiskt flyttar välståndet uppåt, och centrala frågor ställs inte tillräckligt högt: Är din socialförsäkring tryggad? Är din sjukvård tryggad? Kommer din lön att pressas nedåt?

– Han vinner så mycket på att fokus ligger utanför ekonomin.

Vinner på positivt budskap

Naomi Klein har inte förvånats av att, i en tid med ekonomisk nedgång och massmigration, nationalismen än en gång har visat sig vara en stark kraft i flera på varandra följande val i västvärlden. Hon för fram argumentet att det enda som kan konkurrera med krafterna i vit nationalism och främlingsfientlighet är en rättvisebaserad ekonomisk populism från vänstern. Vad Hillary Clintons kampanj bevisade, menar hon, är att när man ställer en centristisk frimarknadskandidat mot ”fejkpopulism” så är det ett recept på katastrof.

Bevisar inte valet av Emmanuel Macron i Frankrike att pragmatisk mittenpolitik fortfarande är en kraft att räkna med om man hittar rätt kandidat för att förmedla den?

Naomi Klein tror att vi ännu inte har svaret på den frågan.

– Faktum är att det gick bättre för Le Pen i det här valet än det någonsin borde ha gjort. Jag tror att frågan är vad som händer om Emmanuel Macron regerar med den sortens åtstramningar som har underblåst de här krafterna och hans glans falnar? Vad händer nästa gång?

Analogin att Marine Le Pen motsvarar Donald Trump är inte exakt, säger hon.

– Det är snarare så att Marine Le Pen motsvarar ­David Duke (tidigare ledare för Ku Klux Klan). Om David Duke fick lika många procent av väljarna som Marine Le Pen fick skulle vi vara skräckslagna, och det borde vi vara.

Naomi Klein välkomnar framträdandet av öppna vänsterkandidater med förmågan att entusiasmera, särskilt de unga. Hon pekar på den nostalgiska socialismen hon Sanders, Jean-Luc Mélenchon och Jeremy Corbyn som bevis på detta. Men ser de inte mer ut som historien än som framtiden?

– Jag tror inte att någon av dem fick till det helt. Men vi borde fundera över det faktum att Jean-Luc Mélenchon lyckades få 70 000 personer att medverka vid en demonstration, från ingenstans. Och titta på det uppsving vi sett för Jeremy Corbyn. Särskilt med tanke på att han är ungefär den exakta motsatsen till en karismatisk politiker.

(Efter att valresultatet blev klart mejlade Naomi Klein för att säga: ”Det brittiska valet visade verkligen på kraften i att leda med substans och idéer, snarare än med en glättig image och rädsla. Ju mer Theresa May försökte utnyttja människors rädsla och chock – genom att säga till dem att de kanske skulle bli tvungna att avstå från sin integritet och sina mänskliga rättigheter i kampen mot terrorismen, att de skulle delegera sina rättigheter till henne – desto mer framstod Jeremy Corbyns budskap om hopp, detta ­positiva ’ja’, som det bättre alternativet för många människor.”)

I detta avseende sätter Naomi Klein stort hopp till cynismens och hoppets cykliska natur. Hon tror att den generation som nu är i tonåren och 20-årsåldern inte är alls lika rädd för valpolitik som hennes egen generation var. Hon upplevde själv en variant av den cykeln under sin egen uppväxt. Hon var på många vis född att protestera, den tredje generationen Naomi Klein inom det principbaserade motståndet.

Det började med hennes farföräldrar, Anne och Philip, som träffades som kommunister i Newark, New Jersey, på 1930-talet. Philip var animatör för Walt Disney. Han organiserade en strejk vid studion under produktionen av ”Snövit och de sju dvärgarna”, vilket resulterade i att han fick sparken. Han började arbeta vid ett skeppsvarv innan han och hans fru blev del av den gryende gröna rörelsen. De bodde på organisationen Nature Friends anläggning i ­Paterson, New Jersey, där de odlade grön­saker och lyssnade på Pete Seeger och Woody Guthrie.

Naomi Kleins föräldrar tog denna reträtt från det amerikanska samhället ännu ett steg längre genom att flytta till Kanada, delvis som en protest mot Vietnamkriget. Hennes pappa jobbade som barnläkare vid offentliga sjukhus. Hennes mamma, Bonnie, var filmare och hjälpte till att bilda det feministiska filmkollektivet Studio D och gjorde dokumentärer om Greenham Common och en polemisk film mot porr.

Naomi Klein har tidigare berättat att hon gjorde uppror mot sin radikala uppväxt genom att sminka sig och ägna sig åt popkultur, att hon avskydde att släpas runt på fredsdemonstrationer, eller som hon senare kallade dem: ”ännu en ponchopicknick”. Under merparten av sina tonår avfärdade hon sin mammas feminism. Hon lyfter fram två katastrofala händelser som fick henne att ändra sig. Först fick hennes mamma, vid 46 års ålder, en hjärntumör och en rad stroker som gjorde henne tetraplegisk. Naomi Klein hjälpte till att vårda henne i ett halvår och inspirerades av det tålamod och den kraft som hennes mamma uppvisade under sin delvisa rehabilitering, och den styrka hon upptäckte inom sig själv.

Ungefär samtidigt, under hennes första år vid universitetet i Toronto, mördade en beväpnad man 14 kvinnor vid den tekniska högskolan École Polytechnique i Montreal, med förklaringen ”Jag hatar feminister”. Händelsen motiverade Naomi Klein att bli politisk aktivist och hon har kallat sig feminist ända sedan dess, trots att hon inledningsvis var skeptisk mot konventionell partipolitik.

– Inom min generation fanns en puristisk inställning att all kontakt med valpolitiken var en oförlåtlig kompromiss. Jag ser inte det alls lika mycket hos den här generationen. En del av den fokuserar på att bygga en rörelse, men det inbegriper också att få folk att kandidera på alla nivåer.

Hon tvekar inför att kalla sin bok ett stridsrop för ett politiskt parti – hon är noga med att inte göra sig till något slags galjonsfigur och hoppas vara ”en röst bland många” – men menar att det finns idéer i den som människor kan samlas kring. Hon ska hålla en rad, naturligtvis utsålda, evenemang runtom i USA för att marknadsföra boken.

– Men jag har en femårig son, så jag kommer inte att vara ute på vägarna hela tiden.

Läs vidare på nästa sida: Presenterar manifest