Ledare. Göran Greider.

2017-05-24 03:00

Töm en skottkärra med jord på studiogolvet under nästa partiledardebatt

Daggmaskar och mikrober skickar inga fakturor. Haven äger inga aktier. Mitt eget tarmsystem saknar valfrihet.

I den politiska debatten har jag inte på mycket länge hört ordet ”jord” nämnas. Det är ju egentligen häpnadsväckande. Som om ordet ”du” eller ”jag” eller kanske ännu mer, ordet ”vi”, plötsligt skulle försvinna ur vardagsspråket. Vi skulle inte kunna kommunicera. Men förutsättningen för flora och fauna och för hela civilisationer på denna himlakropp är och förblir jorden, det tunna skikt av matjord som det tagit oändlig tid att skapa.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Berggrund måste vittra ner. Regn falla. Växtdelar förmultna. Fröer leva och dö. Bakterier och svampar utvecklas. Rötter söka sig nedåt. Löv falla. Till slut uppstår mullen. Det är den som mänskligheten måste livnära sig på. Det är den vi kan odla vår mat i.

Sent omsider såg jag dokumentären "Sista skörden". Den ligger på SVT Play till i oktober och jag rekommenderar var och en att se den. För den som länge hållit på med odling rymmer den knappast så mycket nytt. Men det var länge sedan jag såg en dokumentär som gjorde ett så starkt intryck på mig. Här finns alla de där skrämmande faktauppgifterna som dramatiserar vad som håller på att ske, exempelvis att det varje minut försvinner 30 fotbollsplaner matjord på planeten. Eller att vi idag, i västvärlden, äter mer grönsaker och frukt än vad vi gjorde på 70-talet men att vi ändå får i oss mindre mineraler och näringsämnen än tidigare därför att det vi äter odlats på jordar som är stressade och ekologiskt utarmade.

Enorma monokulturer dödar bokstavligt talat jorden när svampar och bakterier inte kan leva där. Det är bara att ta sig till närmaste konventionellt odlade åker och köra ner handen i jorden; det du vanligtvis får i handen är det där ljusa ”materialet” som till och med är svårt att bryta loss. Jorden har under årtionden packats av tunga maskiner. Daggmaskar är sällsynta. Gödningen kommer via konstgödsel och mycket av den spolas ut i sjöar och hav eftersom nederbörden har svårt att tränga ner i jorden. Varje år bryts jordens struktur sönder när den plöjs.

Vi går på minerad mark. Faktum är att vi går på en konstant krigshärjad planet. När jordarna förstörs innebär det också att kolcykeln hindras och klimatförsämringarna påskyndas.

När man ser dokumentären Sista skörden är det svårt att inte känna apokalypsens vindar. Det märkliga är att de allra flesta av oss nog någonstans känner till dessa katastrofala fakta. När sommaren kommer och många blir lite lediga stiger det från västerlandets alla verandor, uteserveringar och balkonger liksom upp ett svagt civilisationskritiskt sorl: Kan vi leva så som vi gör? Och de allra flesta tror jag till slut svarar nej på den frågan.

Frågan är då hur det kan komma sig att så förunderligt lite av denna fråga om jord och överlevnad tränger in i och påverkar den politiska debatten?

Låsningarna finns förmodligen både till vänster och till höger i politiken. På den vänstra kanten märks ibland ett genuint motstånd mot att erkänna att vi i grunden är biologiska varelser, inskrivna i biosfärens väv. Åtskilliga på vänsterkanten ser det som att biologiska perspektiv på samhälle och människa låser in oss i ett slags biologiskt fängelse där genetik och järnhårda naturlagar begränsar vår existentiella frihet. Det är till och med så att själva ordet ”jord” än idag bär på fruktansvärda ekon av en nazistisk ideologi som en gång ödelade miljoner människors liv.

Urban vänster har heller inte alltid så mycket till övers för landsbygden och framför allt vill ingen där avstå från resandet. En livsstil kan stå på spel och det är det sista någon vill överge.

På den högra sidan i politiken finns en ännu djupare låsning: Fastklamrandet vid ett ekonomiskt system som bygger på ständig tillväxt och på principen om frihandel. Den doktrinära marknadsliberalismen är idag utan tvekan det stora hotet mot planetens matjordar. Jag kan inte se att det är på något annat sätt.

Så länge det går att utvinna fosfor ur Marockos fosforgruvor (förmodligen inte så länge till) lönar det sig att konstgödsla utarmade åkrar i övriga världen för att få de sedvanliga rekordskördarna. Men det som ur marknadsliberal synvinkel är ekonomiskt rationellt innebär på sikt ett förödande oförnuft för mänsklighetens – och alla arter hon är beroende av – överlevnad.

Att säga det innebär inte att blankt säga nej till ”marknad”. Marknader är fantastiska. De sprider information om vad som saknas i ett samhälle snabbare än något annat system. Problemet är bara att marknadsprincipen tillåts verka fritt, även på områden där den inte borde höra hemma. Daggmaskar och mikrober skickar inga fakturor. Haven äger inga aktier. Mitt eget tarmsystem saknar valfrihet.

Under nästa partiledardebatt bör en skottkärra jord tömmas på studiogolvet.