Ledare. Göran Greider.

2017-05-31 03:00

Europaarmén kan snart vara här!

Jag kan inte annat än sörja över att gemensamma muskler blir militära i stället för exempelvis ekologiska eller går till bistånd.

Vi européer måste ta vårt öde i våra egna händer – så föll de ödesmättade orden från Tysklands förbundskansler Angela Merkel i söndags. Hon hade just träffat Donald Trump på G7-mötet på Sicilien. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag ryser alltid när jag hör orden ”öde” och ännu mer ”ödesgemenskap”, särskilt på tyska: Schicksalgemeinschaft. Man riktigt hör hur urkonservativa föreställningar bubblar upp ur alla ord som har med ”öde” att göra. Blods-, folk- och ödesgemenskap var en gång centrala ord i den nazistiska retoriken. När jag skriver det betyder det naturligtvis inte att jag läser in några som helst sådana avsikter i Angela Merkels ordval; även Margot Wallström har i en utrikespolitisk deklaration talat om att vi lever i en ”ödesgemenskap”. Men jag oroar mig alltid när världspolitiker tar till de där stora, svepande orden som har en så spöklik historia.

För här finns något konkret att oroa sig över: skapandet av en EU-armé. När Sverige för mer än tjugo år sedan hade en folkomröstning om medlemskap i EU (då EG) förnekades det alltid ivrigt från Ja-sidan att unionen skulle ges några militära dimensioner. När EU-kommissionen för några år sedan öppet började tala om att en EU-armé skulle inrättas förkastades idén direkt från brittisk sida, liksom från svensk.

Nu har en rad politiska förändringar inträffat som gör att frågan kommit i ett helt annat läge. Britterna lämnar EU och Frankrike har fått en ytterst EU-federalistisk president – samtidigt som hotet från Ryssland målas upp i allt grällare färger och USA under Donald Trump av allt att döma är berett att försvaga den så kallade transatlantiska länken, där Nato-samarbetet varit centralt.

”Tiderna när vi helt och hållet kunde förlita oss på andra är på upphällningen. Det har jag själv upplevt de senaste dagarna”, sa Merkel i sitt tal i söndags efter att just ha träffat Donald Trump.

Och marken skälver till. Konturerna av en europeisk stormakt, en superstat med nya, militära muskler, siktas tydligare vid horisonten. Själv är jag sedan länge för EU (om än främst som ett mellanstatligt samarbete) och jag kan inte annat än sörja över att gemensamma muskler blir militära i stället för exempelvis ekologiska eller går till bistånd.

En högerpresident regerar USA och det tycks av allt att döma vara på väg att utlösa en militariseringsvåg även i Europa. Tyskland och Frankrike kom redan förra året med en skiss till ett starkare EU-försvar – med ett gemensamt militärhögkvarter och fler gemensamma militärinsatser. Det kommer säkerligen att handla om att ”skydda” Europas yttre gränser men med tiden också om andra militära insatser. EU har redan insatsstyrkor. Men byggandet av en reguljär armé skulle innebära något kvalitativt nytt i unionens historia: ett avgörande steg mot en superstat. Det behöver knappast sägas att det är i Berlin och Paris som de tunga militära övervägandena kommer att göras.

Vi lever i en djupnande konservativ tid och då kommer de militära satsningarna snabbt i förgrunden. Fredsinstitutet Sipri kunde i våras i en rapport berätta att vapenhandeln under åren 2012–2016 nådde sin högsta volym sedan kalla krigets slut. Mer av ett gemensamt europeiskt försvar kommer med hundra procents säkerhet leda till större vapenproduktion – ett av de uttalade syftena med ett gemensamt europeiskt försvar är just att mer gemensamma resurser ska kunna satsa på utveckling av nya vapen och försvarssystem. ”Ett teoretiskt exempel kan vara att Tyskland och Sverige fokuserar på att bygga stridsfartyg, Polen och Baltikum på att bygga stridsvagnar”, skriver en militärentusiast i Svenska Dagbladet (24 maj) om de effektiviseringsfördelar ett samarbete kan ge.

I Sverige har försvarsdebatten tidvis nått hysteriska nivåer. Det har faktiskt uppstått något som man skulle kunna kalla det försvarsmediala komplexet där allt från militärer till politiker och ledarskribenter (både till höger och vänster) ingår och som gärna piskar upp stämningar som leder tanken till kalla kriget. De som inte ställer upp på den totala demoniseringen av Ryssland kan avfärdas som Putinvänner. Jag har träffat många, inte minst socialdemokrater, på senare år som i likhet med mig naturligtvis avskyr Putins regemente och aggressionspolitik gentemot Ukraina, men som ändå väljer att ligga lågt med traditionella nedrustningsidéer i debatten – av rädsla för att avfärdas som putinister. Så ser debattklimatet ut.

Fredsaktivister och antimilitarister har det inte precis lätt. Kritik av samövningar med Nato på svensk mark hörs bara svagt. Det självklara argumentet att ett ökat Natosamarbete snarare förstärker spänningarna i Östersjöområdet har svårt att göra sig hört.

En eventuell EU-armé komplicerar situationen ytterligare, eftersom det rimligen innebär att Nato på sikt marginaliseras. Men i stället för Nato får vi då en ny stormakt med militära muskler där ett stort antal politiska ledare känner att de ingår i en ny ödesgemenskap.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.