Kultur & Nöje.

2017-06-18 17:00
  • Alla säger att de vet hur det är att vara fattig. Men de vet inte, säger Ros-Marie Olsson. Bilder: Månharen film & TV & SVT
    Alla säger att de vet hur det är att vara fattig. Men de vet inte, säger Ros-Marie Olsson.
  • Meeran Shahul får ett livsavgörande beslut på Migrationsverket. Bilder: Månharen film & TV & SVT
    Meeran Shahul får ett livsavgörande beslut på Migrationsverket.

En film där makten är osynlig

Mikael Wiströms dokumentära långfilm Nationens hjärta följer invånarna i Ställdalen, en plats där den politiska makten är långt bort, men där konsekvenserna av politiska beslut är desto tydligare. Stina Oscarsson ser i filmen en spricka genom samhället som blir allt djupare.

 

Den som har för avsikt att vinna nästa val måste se denna film, är det första jag tänker när de sista tonerna klingar ut efter Mikael Wiströms film ”Nationens hjärta”. Fast, tänker jag sedan, den här berättelsen är för stor för att reduceras till strategiskt maktspel. Och frågan är dessutom om det inom något av våra etablerade partier finns en vilja att se alla dess bottnar. Att återupprätta den politiska demokratin.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I flera år har Mikael Wiström följt invånarna i Ställdalen i Ljusnarsbergs kommun. Det här är en film om en plats där vackra ord förlorat sin mening. En krass verklighet där politik inte är något abstrakt utan att leva med konsekvenser av beslut som fattas någonstans långt borta. Med en befolkning på knappt 5 000 har Ställdalen på kort tid tagit emot nämnare 1 300 flyktingar.

”Hur många har man tagit emot i Danderyd och Täby?” frågar Yvonne Karlsson som arbetar på den lokala radiokanalen Radio Ljus i programmet Vart är vi på väg? ”Inga” svarar hennes kollega retoriskt och så lägger man på en ny låt. ”När jag fick det här jobbet var det som att ha vunnit på lotto,” berättar Yvonne, ”högsta vinsten. Efter tolv år som arbetslös”.

Lottometaforen är mitt i prick. För många av människorna här framstår dagens projektpolitik som ett slags lotteri. Efter köp- och anställningsstopp på grund av flyktingkrisen, förlorar Yvonne Karlsson jobbet igen. För att sedan få det tillbaka när regeringen beslutar dela ut ett tillfälligt bidrag till kommuner som tagit emot många asylsökande.

Det är filmen om henne och om företagaren Jimmy Hoppe som tjänar storkovan på asylboenden. Och när migrationsverket ringer säger ja till 100 till, fast kommunen är på bristningsgränsen.

”Det är ju vi som måste ta hand om det sedan” säger Ewa Leena Johansson, socialdemokratiskt kommunalråd. ”Det är vi som måste fixa dagis och skola och försörjningsstöd. Och dessutom slank det med ännu en ensamkommande med den sista bussen.” 

”Inte en” säger Jimmy Hoppe torrt. ”De var åtta.”

Det här är också filmen om Meeran Mohammad Ali från Bangladesh som varit på flykt sen han var tre och nu väntar på arbetstillstånd. Han jobbar tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan på byns nyöppnade pizzeria. När han tar en paus för att be bakom staplarna med cola lägger han en handskriven lapp på disken: ”Tillbaka om fem minuter”. ”Jag är lycklig här” säger han. När han senare tvingas lämna landet stänger pizzerian.

Som det mesta andra. Här fanns en gång närmare 50 butiker och en skola. ”När skolan la ner tänkte jag nu bli det protester” säger Yvonne. ”Men det blev inga.”

Det är också filmen om Ros-Marie Olsson. Sjukskriven skogsarbetare. ”Jag har ont, ständigt ont” säger hon. ”Och nu har jag dessutom blivit av med jobbet. Polackerna kom och tog det. De är mer effektiva. Man sa det rakt upp i ansiktet på mig.” Hon sitter i ständig telefonkö till Försäkringskassan. ”Alla säger att de vet hur det är att vara fattig. Men de vet inte.”

Hennes son blev skinhead på högstadiet och gick till SD. Hon var förtvivlad och hennes far var arg. Vad hade hon gjort för fel? ”Men samtidigt förstår jag honom” säger hon. ”Han har sett så mycket orättvisa.” Nu röstar både hon själv och hennes far på SD. Fast hon tidigare varit vänsterpartist i hela sitt liv.

När hennes son på högstadiet blev dömd för brott blev hon kallad till Soc för samtal. ”Dom tittade på mig som om jag var. Jag vet inte. Men man får ju inte ens säga ’dom där’” säger hon uppgivet. ”Men vad ska jag säga då?” Och det är tydligt hur exkluderande det kodade antirasistiska språket kan vara för de som inte hör hemma i den världen. Och Ros-Marie Olsson hör hemma i skogen. ”Tänk om man bara kunde få jaga och fiska och finnas till på isen” säger hon. Och i hennes ögon finns en längtan efter ett återupprättat människovärde.

Efter att ha sett filmen kan jag inte låta bli att tänka på den debatt om Bokmässan som kulminerat under våren. Helt plötsligt framstår bokmässan som en miniatyr av vårt samhälle där vi, när vi helt plötsligt trängs ihop på en liten yta, tvingas möta åsikter och människor som vi i dagens polariserade samhälle annars lätt kan hålla oss borta från.

Helt plötsligt är vi i samma rum. Och vad gör vi då? Hur många offentliga seminarier, debatter och föredrag i Stockholm har jag inte närvarit vid där det funnits en given överenskommelse att vi som är här är de goda med rätt värderingar och där man talat om SD:s väljare som ”dom där”. Jag har vänner som nu bojkottar mässan för att som de säger ”stå ut med sig själva” och ”för att de skulle känna sig smutsiga om de deltog.” Av alla argument är detta nog det farligaste. För det är ett argument som klibbar av sig och gör moral till något man använder för att skydda sig själv och får den som ”gör fel val”, att känna sig smutsig.

Och jag kan bara gissa att det är samma känsla människor som röstat på SD upplever när de hör politiker och intellektuella tala om dem som ”dom där” och blir behandlade som kollektiv och hopbuntade med allt vad deras partiföreträdare gjort och partiets historia. Fast de egentligen bara sökt sig till någon som gjort sken av att förstå deras utsatthet. Med det menar jag inte att man som väljare står utan ansvar för sina val, bara att det är betydligt mer komplext.

För det här är samtidigt en film om hur en bygd där över 35 procent röstar på SD ställer upp och verkligen försöker lösa situationen. Här står volontärer i reflexvästar och möter upp nya bussplatser med nyanlända på nätterna. De brer mackor, ordnar julfirande och fixar sängkläder. De tvingas tala med varandra. Både de som välkomnar flyktingarna och de som vill att de ska åka hem igen.

Det är en film där makten är lika osynlig för mig som åskådare som för de människor filmen skildrar. Där det blir uppenbart att det finns väljargrupper som är viktigare än andra. Där det blir tydligt att de stora klyftorna i Sverige inte går mellan partier. Utan mellan eliten, eller ”societeten” som Ros-Marie Olsson säger, och folket. Och att denna gräns inte längre följer de traditionella partierna. ”Bertil” berättar Ros-Marie Olsson, ”körde ett tag sopor i de fina kvarteren i Stockholm och det finns inte ord för det, sa han. Vilka saker de kastade!” I den meningen finns hela den avgrundsdjupa klyftan som denna film skildrar, gestaltad.

Och hur denna spricka kommer att hanteras från politiskt håll kommer troligtvis vara avgörande för demokratins framtid.

Filmen hade premiär den 6/6 på biografen i Kopparberg och kommer att visas på SVT1 den 21:a juni klockan 21.00. På SVT Play har den förhandspremiär den 18 juni.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.